Det är sommar år 2010. Överallt ser man människor med inte mer än tshirts och shorts, korta kjolar och linnen och solglasögon. Det är heller inte helt ovanligt att vi ser killar som går runt utan någon tshirt på överkroppen. Sexigt säger jag, men det kanske bara är min åsikt. Jag har själv gått runt utan någonting på överkroppen många gånger, ofta offentligt. Ingen har klagat på det och jag har aldrig varit utsatt för någon direkt risk på grund av det förutom att folk vid tillfällen klagade på hur smal jag var. Att en kille tar av sig sin tröja, det är helt okej, ofta till och med uppmuntrat. Men att en kvinna tar av sig sin tröja, linne eller BH och går med bar överkropp anses vara fel och slampigt. Du kan till och med vara tvungen att betala böter för det eller bli arresterad. Motivering till brott? Det kanske var varmt.
Lagen om Förargelseveckande beteende säger följande: "Den som för oljud på allmän plats eller annars offentligen beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, döms för förargelseväckande beteende till penningböter." Det låter helt okej enligt mig. Varför inte se till att de som beter sig som jävla idioter får något slags straff? Men det är här det går lite illa. Poliser får nämligen, förutom många riktlinjer, bestämma själv om det du gör är förargelseveckande beteende. Jag menar om han tycker att du ska få böter för at du har en AIK-tröja på dig och konstapeln hejar på KFF så kan han uppenbarligen inte ge dig böter, det skulle någon annan polis se till. Men en polis får dock ge dig böter för att du visar brösten offentligt. Det är tydligen någonting som enligt svensk lag räknas som "förargelseväckande beteende." Men inte en man går utan kläder på överkroppen och är kvinna? Fy fan.
"Su du vill se mera bröst offentligt? Du stör dig på lagen för att du inte får se på mina bröst?" Nej absolut inte. Om du inte vill visa mig dina bröst är det din ensak, jag är ärligt inte ens intresserad av att se dina bröst såvida det inte ingår lite "praktisk undersökning" med mitt ansikte. Killars (och många kvinnors) besatthet av bröst är egentligen mycket skitsnack. Jag ser bröst varje dag. Verkligen varje dag och hela jävla tiden. Jag ser det på TV, jag ser det i affärer, jag ser det ABSOLUT på min dator och, fan, jag ritar till och med bröst. Så varför ska jag vara speciellt intresserad av att titta på dina bröst? Nae trodde det. Såvida det inte ingår ett intimt förhållande, kort eller långt, med dina lökar så bryr jag mig inte så mycket om de är bakom åtta lager kevlar eller om de andas frisk luft. Vad jag stör mig på är att du, som kvinna, tvingas täcka för delar av din kropp som män är fria att visa utan problem.
Jag säger inte att alla kvinnor ska gå runt med mindre kläder på sina bröst. Jag menar att kvinnor ska få valet att fria sin överkropp om de vill. Ingen provokation att göra det, men absolut inget tvång att låta bli.
Så varför ska de kvinnliga brösten täckas upp? Varför ska man behöva få böter för att man går utan tröja på överkroppen och råkar ha föds utan en penis och med ett par bröst? Själv kan jag inte komma på någon anledning. Hade jag varit snut skulle jag tittat två gånger, men inte mer än så. Och jag skulle titta två gånger på en kille med men som sagt, det kanske bara är jag. Det finns argumentet att "Alla erogena zoner ska täckas för, för ett visuellt accepterande av erogena zoner är ett accepterande av offentlig sexualitet." ...Oh no!
Okej jag kan förstå att vi inte vill utsätta alla barn för starka sexuella tendenser som vi vuxna har för oss. Jag menar en naken kvinnas överkropp är en miljard gånger mer sexuell än ett par som hånglar, dagens schampoo-reklamer, musikvideor, många barnprogram (seriöst, kollat disney-channel någon gång?) etc etc. Sånt jävla skitsnack. Och vad är den här skiten om att vi ska täcka erogena zoner? Så männens bröstvårtor är inte erogena zoner då? Okej men vi gör så här, vi täcker alla erogena zoner. Vi täcker för våra bröst, våra kön, våra halsar, öron, läppar, fingrar, handryggar, handflator, fötter, tår, knän, armhålor, armbågar, lår och oh my muslimerna hade rätt. Vi BORDE gå runt i heltäckande burka och aldrig visa mer än våra ögon. Men ögon är så vackra, så vi täcker dem med. Faktiskt din röst är lite upphetsande och förargelseväckande, du får vara tyst. Vet du vad? Stanna bara hemma. Vilket underbart liv.
Hur man än vrider och vänder på det så ser jag ingen anledning till varför man ska täcka för just kvinnans bröst. Jag kan förstå det sexuella och barn-grejen men vadfan jag har ju kalsonger på mig och till och med heltäckande byxor och skor, det är inget sexuellt med mig, eller hur? Om jag vore kvinna skulle jag gå topless precis när jag hade velat. Uppenbarligen inte på begravningar och arbetsintervjuer (beroende på vad det är för jobb jag intervjuar till såklart) men annars, precis som jag gör nu när jag är man. Jag är i parken och solen skiner varmt. Tröjan av? Absolut. Någon som klagar på att mina bröstvårtor förstör deras barns ungdom? Tror knappast det.
Antingen så får kvinnor själva bestämma om de ska ha tröjan på eller inte PRECIS som män eller så ska vi tvinga män att också täcka för sina bröstvårtor och bröst. Jag är 100% helt alvarlig. Jag skulle ha BH på mig varje dag i resten av mitt liv än låta könsdiskriminering finnas i vårat lands lag. Men om jag gick runt med bikini-topp på en strand skulle jag nog bli arresterad för förargelseväckande beteende jag med.
Något jag kladdade ihop på natten. Personligen tycker jag inte att det är något fel på ansiktshår och ansiktet är ett av de få ställerna jag faktiskt skulle kunna tänka mig att det växer hår på (till skillnad från andra ställen som på benen och magen.) Vad tycker du om ansiktshår, mustascher och skägg? Kommentera gärna. Mr. Alexander Tinybit Jääskeläinen (C)
Det är inte ofta som jag verkligen prisar någonting, speciellt inte någonting som har med media att göra. Jag avskyr TV, Jag tycker inte om de flesta filmer av flera olika anledningar. Många serier på TV får mig att må illa och Såpoperor tvingar fram vridande känslor i min magsäck. Men det finns inget program, ingen film och absolut INGET på en skärm som jag har mer åsikter om än jag har med serien Scrubs. Men för en gångs skull så är det inte dåliga åsikter, faktiskt, jag älskar serien. Och jag vet att jag inte är ensam om att göra det.
Jag har inte svårt att erkänna att jag är mänsklig. Jag äter, jag sover, jag blir sjuk etc. etc. Vad jag dock har funnit mig svårt att erkänna är när jag tycker om någonting. Eller, jo, vissa saker bara skriker jag ut varje dag att jag älskar som WoW, sex och pizza, men det är inte många som vet att jag t.ex. tycker om båtar, regalskepp och liknande. Jag tycker de är vackra och fascinerande. Häromdan så fick jag en tjejkompis förvånad för att jag tyckte om kattungar (för jag gör ett rykte om mig att hata allt som är snällt) men jag älskar kattungar och valpar. Tycker fortfarande illa om människobarn, dock. Hemska saker. När jag ändå är igång kan jag erkänna att jag tycker om hästar, röda rosor och färgen orange. Oavsett vad så verkar jag inte ha något problem med att jag tycker om Scrubs-serien. Den får mig att skratta, den får mig att gråta (jag har också ett hjärta) och den är, till skillnad mot det mesta annat i vår värld, inte ondskefullt.
Scrubs är en komediserie skapad av Bill Lawrence med bl.a. Zach Braff i huvudrollen som Dr. John "J.D." Dorian. Hela serien är på ett sjukhus och är inte bara underhållande med förstaklasskomedi utan även moraliskt korrekt. Varje avsnitt har sina moraler och det är aldrig varken korkade eller dåliga moraler, utan allt fungerar perfekt i människors liv. Mycket av de pengarna de tjänar in på Scrubs skänker de till välgörenhet som cancerfonder för barn och liknande. Relationerna i Scrubs är inte smöriga, de tas på allvar samtidigt som de lättas upp med komedi och för att vara ärlig så är J.D. och Turk så jävla söta kompisar och alla som hars sett serien och inte tycker att de är söta kompisar han antingen inga ögon eller öron eller så har de för mycket stolthet för att kunna acceptera folk för dem de är. Dessutom så ser Turk så mysig ut, jag menar kolla på honom. Han ser så mjuk ut som en gosig björn!
Vilket fall som helst så tycker jag att om man ska se någonting, så är det Scrubs. Det finns så mycket skräp som utnyttjar folk. Serier som bara drar in pengar och mer pengar till redan rika svin för att serien alldrig tar slut *host*LOSTprisonbreaketc*host* och Filmer som bara är sellouts hela vägen igen. Tänk efter hur många nya filmer som folk nämner "youtube" i. Transformers, Hancock, etc. De får betalt för det. Scrubs är inte det. Bill Lawrence skapade Scrubs för att han hade talang för det han gjorde och skapade någonting som alla kunde njuta av, underhållning utan allt det onda men ändå med hög standard.
Jag heter Alexander Jääskeläinen och jag vågar erkänna att jag tycker om Scrubs (och att jag grät när jag såg sista avsnittet. Rätt kraftigt också och det tog ett tag innan jag slutade.)
(Följande inslag är spontant skrivet om hjärtesorg och kärlek. Du har blivit varnad.)
Av alla saker i universum så finns det ingenting som inspirerar oss mer än kärlek. Detta världens stora mysterium, orsak till lycka och sorg har vi alla haft erfarenhet av, både dålig och bra.
Vi kanske borde börja från början. Kärlek är en kemisk reaktion som börjar med nervimpulser i din hjärna. Hjärnan förklarar sedan för dig hur du ska må, hur du ska reagera och vilka kemiska ämnen som ska skickas ut i din kropp för att förstärka dina känslor. Kärlek går alltså att förklara på ett logiskt och vetenskapligt sätt. Men varför in i helvete ska det vara så svårt att förstå sig på då? Varför måste vi kämpa igenom våra liv i jakten på kärlek bara för att i slutändan bara må dåligt? Varför måste vi slita för Afrodite bara för att få en dolk i ryggen av henne? Om jag hade svaret på den frågan skulle jag inte slösa bort min tid på den här dumma jävla bloggen.
Jag undrar, finns kärlek bland djur? Javisst, kärlek i viss mån finns men det är mest en parningsmekanism; Begär, svartsjuka etc. Men har de kärlek som vi har det? Det verkar vara så enkelt att vara ett djur. Men vi är inte vanliga djur, vi är människor. Planeten jordens största katastrof. Och människor blir kära i varandra, det har vi alltid blivit. Kärlek har funnits sålänge som det funnits känslor. Om jag hittar personen som uppfan kärleken så tror jag inte att jag är ensam om att vilja stampa på hans kulor eller nita henne i ansiktet så hårt att hiroshima-bomben ser ut som en tigersmällare i jämnförelse.
Jag menar vem har inte blivit dumpad, nekad, dissad, olykligt kär och framförallt vem har inte gråtit sig till söms på grund av kärlek? Vem har inte gjort och sagt dumma och kanske helt sjukt korkade saker på grund av en förälskelse? Ingen. Ingen som har haft erfarenhet av kärlek har bara haft bra erfarenhet av det. Ingen.
Men visst, kärlek har sina fördelar. Det finns bra delar med kärlek också. Klart som fan det finns fördelar, att det är lockande. KÄRLEK ÄR EN DROG! En drog som alla går på, är beroende av och missbrukar var och varannan dag. Det är klart det finns 'bra' kärlek men oavsett hur hårt ditt hjärta slår, oavsett hur tungt ditt hjärta pumpar ditt blod när du kysser din älskades läppar så kommer hjärtat att bli brustet till slut. Och ju större kärlek desto större sorg. Och oavsett om det är du eller någon annan som är orsaken kommer ditt hjärta att bli brustet igen. Kanske imorgon, kanske om 25 år.
Tårar, smärta, ensamhet, svartsjuka, ångest, ilska, begär, sorg, längtan, besatthet. Är det det här vi lever för? Den vridande känslan i halsen. Den tryckande känslan i bröstkorgen som on någon samvetslöst vrider om ditt hjärta. Ilskan, sorgen och ångesten. Är det värt det? Jag säger nej, det är det inte.
Men jag, precis som alla andra, är fast i denna drog, amor, kärlek, love, whatever. Och jag tänker inte sluta. Jag tänker fortsätta att knarka mig halvt medvetslös på det lättsamma kärleksruset tills den dag jag dör och jag inte behöver bry mig om hjärtesorg. Men jag vet att det inte kommer fungera. Jag är bara mänsklig.
Vilket fall som helst skulle ämnet kunna diskuteras i all oändlighet, men det tänker jag inte göra. Kärlek är livets brutala heroin, djävulens lockande frestelse, ett odödligt lidande och den mest skrikande, vridande smärta du kommer uppleva, någonsin. - Och du älskar det.
(Stötande åsikter om alkohol och alkoholhantering. Om du tycker att den svenska dryckeskulturen bland ungdomar är någonting att bevara, sluta läsa nu. Du har blivit varnad.)
Häromdagen såg jag en gammal kompis till mig i stan. Han stod och pratade med en och annan killkompis och jag nickade artigt till honom när jag gick förbi. Vi brukade vara närmare vänner men på grund av komplikationer så är de banden sedan länge försvunna. När jag såg honom då var klockan ungefär 19:50. Han kunde både prata korrekt, stå rakt och bete sig som en nykter och välmående människa, precis som jag hade förväntat mig av honom.
Senare på kvällen såg jag samma person, min förlorade vän, med ett halvt dussin tjejer och medföljande killkompisar. Han hade blommor i håret som han antagligen plockat själv, han kunde inte gå rakt och han kunde knappt ställa sig upp för att försöka. Artikulation var en sedan länge bortglömd och den mentala kapaciteten att bete sig som folk likaså. Att han var berusad var det ingen tvekan om saken... Det som bekymrar mig är att då var klockan 20:10, 20 minuter senare.
Om han inte går på någon ny slags superdrog eller om han inte spontant hade halsat en hel vodkaflaska så tvivlar jag stort på att han ens var berusad nog att känna smaken av det. Han hade antagligen druckit en öl eller två. Inga starköl heller utan ett par vanliga, mesiga mellanöl. Skeptisk som jag är måste jag även tvivla på det faktum att han skulle bli full på så lite.
Men vad, tror ni, skulle få honom att utföra ett sånt här skådespel? Varför skulle han låtsas att vara full och kraftigt berusad bland sina vänner och bekanta istället för att bara bete sig som sig själv?
Min gamle vän, som ni kanske förstår, är utsatt för grupptryck. Ett föråldrat och slitet uttryck, men det har sin mening. Det är populärt, och har allrtid variit populärt, att vara så full så man inte vet vad man själv heter. I alla tider har man supit skallen av sig och spytt ner sina kläder, tafsat på bästa kompisens pojkvän, deckat i en snödriva, slått sina barn och i alla jävla tider så har folk som egentligen inte vill dricka blivit manipulerade in i att tro att det är någonting kul och oskyldigt.
Anledningen till att han just vid detta tillfälle bestämt sig för att ljuga om sitt tillstånd och skådespela sig till ett fylleri har sin rot i grupptrycket. Om man är full är man kul, är man inte full är man inte kul. Jag litar på att ni är intelligenta nog att förstå vad jag skriver om.
Jag kan ju ha fel. Han kan ha halsat fyra jägermeister under 20 minuter. Han kanske blir jättepackat på två mellanöl. Han kanske inte var min vän utan en pervers berusad gengångar-zombie från en annan galax. Vilket fall som så tycker jag att om man är så lömsk att man låtsas vara full för att bli populär och kunna ha en anledning till att göra dumma saker men ändå ha kontroll över situationen så kan man lika gjärna supa sig full på riktigt och decka på E22:an, ingen tycker om en fake. -Mr. Tinybit .
(Följande inlägg handlar om World of Warcraft, MMORPG. Du har blivit varnad.)
World of Warcraft, 11 000 000 spelare världen över och ökar varje dag. Ett MMORPG som många spenderar hela sina vakna liv med att spela och förbättra sig i. Jag är en av de människorna. Men oavsett hur mycket jag spelar så kan jag inte förstå hur folk faktiskt orkar questa i det där jävla spelet. Quests.
Orcen Trull i Felwood-skogen behöver hjälp. Han behöver hjälp med att döda några ytterst besynnerliga varelser. 15 stycken owlbeasts och 15 till efter det verkar som ett ordentligt arbete. men vad den dumma jävla orc-gubben inte berättade var att monstrena var i en annan världsdel fylld av hungriga isbjörnar och arga tvåhövdade syra och blixt-spottande drakar på anabola.
Efter en förjävlig lång tid med att döda (och inte minst bli dödad) av alla skogens djur så har jag dödat mina 30 stycken owlbeasts och tar flyg-taxi tillbaka till Felwood för att berätta för gamle Trull hur stolt han borde vara över mig. Orc-gubben blir mycket nöjd med mig och mitt dödande, så nöjd att han vill att jag ska döda 15 stycken till, fast större och starkare. Förkrossad och sliten sätter sig min odöda warlock på sin skelett-hest och rider trumpet tillbaka hela vägen till det frusna helveteslandskapet för att döda ytterligare 15 owlbeasts.
Förtiofem minuter senare flyger jag tillbaka på en flygtaxi med femton owlbeasts på mitt samvete. Gubben borde fan vara stolt, som jag har slavat för hans skull medans han sitter i varma och friska Felwood med sin jordgubbscocktail, sittande vid sin swimmingpool. (För er som vet vad felwood är för ställe förstår ironin.) Trull möter mig med ett leende, femton till av de utrotningshotade uggle-bästarna har blivit dödade för att jag ska få min dumma experience-poäng. När Gubb-jäveln sedan ber mig att "Slay 10 Berserked Owlbeasts" får jag nästan krupp. att han har mage! MEN, som den snälla trollkars-zombie jag är gör jag som han säger och vandrar tillbaka till de frusna topparna av Winterspring åter igen för att slä ihjäl förvirrade monster.
På en av monstrena hittar jag ett halsband som ser intressant ut och jag får uppdraget att ge det till Trull. När jag ÅTER IGEN är tillbaka hos orc-fan så tycker jag att det är nog. Han att det är nog med dödande och att jag kan gå. Lättad som jag var kom jag till minnes ett halsband som jag hittade. jag ger det till Trull och han kollar på det noga. Quest: Travel to Thunder Bluff and talk to blablablablaBLABLA THUNDER BLUFF LIGGER PÅ ANDRA SIDAN KONTINENTEN! VARFÖR?
Blizzard, ni som skapar detta underbara spel, varför in i HELVETE måste 90% av tiden vara att resa mellan ställen jag ska spela på? Och varför är ni så jävla lata att ni inte kan fixa ordentliga uppdragatt spela med?! Det är INTE KUL att slakta en miljon Owlbeasts inom loppet av två timmar. Om jag ser en enda till uggle-björn med renhorn så tror jag att jag tar spyr, seriöst.
Nej, jag håller mig till att rollspela. För questande är fan inte kul.
Hej, Goddag eller Godnatt. Mitt namn är Alexander Tinybit Jääskeläinen och jag har bestämt mig, trots att jag avskyr bloggande till en sådan grad att när jag hör talas om det så får jag magkramper, att jag ska skriva en blogg.
Till skillnad mot resterande världen kommer jag, i den här bloggen, inte att skriva om värdsliga saker som ingen bryr sig om; ex: "Idag var jag hos min kompis Berit och vi hade roligt. Hennes hund spydde på mattan sen kom min pojkvän och jag älskar honom." (Viss dramatisering men ni förstår hur det funkar.) I den här bloggen kommer jag skriva ner allt det jag mycket hellre skulle vilja skrika ut i ansiktet till alla jag möter. Jag kommer att skriva mina personliga åsikter och hur jag tycker att saker borde vara.
Jag är, dock, medveten om att inte en jävel bryr sig ens ett skit om vad jag tycker, men att få förklara mig ordentligt och uttrycka mig utan att folk stirrar på mig ger mig räcker.
Jag vill varna känsliga läsare att mycket av det jag skriver kommer att innehålla starka ord och saker som kan uppröra dig. Men det finns ingen kvar i världen som tar illa vid sig vid svordomar längre, och eftersom inte en jäveöl bryr sig om vad jag tycker tror jag inte att någon kommer att ta illa vid sig av det jag skriver ändå, men nu finns det ute iallafall.
Tack för mig inatt (klockan 04:55) och tack för att du inte stängt ner fönstret än. - Mr Tinybit Alexander Jääskeläinen.
