(Följande inslag är spontant skrivet om hjärtesorg och kärlek. Du har blivit varnad.)

Av alla saker i universum så finns det ingenting som inspirerar oss mer än kärlek. Detta världens stora mysterium, orsak till lycka och sorg har vi alla haft erfarenhet av, både dålig och bra.

Vi kanske borde börja från början. Kärlek är en kemisk reaktion som börjar med nervimpulser i din hjärna. Hjärnan förklarar sedan för dig hur du ska må, hur du ska reagera och vilka kemiska ämnen som ska skickas ut i din kropp för att förstärka dina känslor.
Kärlek går alltså att förklara på ett logiskt och vetenskapligt sätt.
Men varför in i helvete ska det vara så svårt att förstå sig på då?
Varför måste vi kämpa igenom våra liv i jakten på kärlek bara för att i slutändan bara må dåligt?
Varför måste vi slita för Afrodite bara för att få en dolk i ryggen av henne?
Om jag hade svaret på den frågan skulle jag inte slösa bort min tid på den här dumma jävla bloggen.

Jag undrar, finns kärlek bland djur? Javisst, kärlek i viss mån finns men det är mest en parningsmekanism; Begär, svartsjuka etc. Men har de kärlek som vi har det? Det verkar vara så enkelt att vara ett djur.
Men vi är inte vanliga djur, vi är människor. Planeten jordens största katastrof. Och människor blir kära i varandra, det har vi alltid blivit. Kärlek har funnits sålänge som det funnits känslor.
Om jag hittar personen som uppfan kärleken så tror jag inte att jag är ensam om att vilja stampa på hans kulor eller nita henne i ansiktet så hårt att hiroshima-bomben ser ut som en tigersmällare i jämnförelse.

Jag menar vem har inte blivit dumpad, nekad, dissad, olykligt kär och framförallt vem har inte gråtit sig till söms på grund av kärlek? Vem har inte gjort och sagt dumma och kanske helt sjukt korkade saker på grund av en förälskelse? Ingen. Ingen som har haft erfarenhet av kärlek har bara haft bra erfarenhet av det. Ingen.

Men visst, kärlek har sina fördelar. Det finns bra delar med kärlek också.
Klart som fan det finns fördelar, att det är lockande. KÄRLEK ÄR EN DROG! En drog som alla går på, är beroende av och missbrukar var och varannan dag.
Det är klart det finns 'bra' kärlek men oavsett hur hårt ditt hjärta slår, oavsett hur tungt ditt hjärta pumpar ditt blod när du kysser din älskades läppar så kommer hjärtat att bli brustet till slut. Och ju större kärlek desto större sorg.
Och oavsett om det är du eller någon annan som är orsaken kommer ditt hjärta att bli brustet igen. Kanske imorgon, kanske om 25 år.

Tårar, smärta, ensamhet, svartsjuka, ångest, ilska, begär, sorg, längtan, besatthet. Är det det här vi lever för?
Den vridande känslan i halsen. Den tryckande känslan i bröstkorgen som on någon samvetslöst vrider om ditt hjärta. Ilskan, sorgen och ångesten. Är det värt det?
Jag säger nej, det är det inte.

Men jag, precis som alla andra, är fast i denna drog, amor, kärlek, love, whatever. Och jag tänker inte sluta. Jag tänker fortsätta att knarka mig halvt medvetslös på det lättsamma kärleksruset tills den dag jag dör och jag inte behöver bry mig om hjärtesorg.
Men jag vet att det inte kommer fungera.
Jag är bara mänsklig.

Vilket fall som helst skulle ämnet kunna diskuteras i all oändlighet, men det tänker jag inte göra.
Kärlek är livets brutala heroin, djävulens lockande frestelse, ett odödligt lidande och den mest skrikande, vridande smärta du kommer uppleva, någonsin.
- Och du älskar det.


                             -Mr. Tinybit Alexander Jääskeläinen