(Följande inslag är spontant skrivet om hjärtesorg och kärlek. Du har blivit varnad.)
Av alla saker i universum så finns det ingenting som inspirerar oss mer än kärlek. Detta världens stora mysterium, orsak till lycka och sorg har vi alla haft erfarenhet av, både dålig och bra.
Vi kanske borde börja från början. Kärlek är en kemisk reaktion som börjar med nervimpulser i din hjärna. Hjärnan förklarar sedan för dig hur du ska må, hur du ska reagera och vilka kemiska ämnen som ska skickas ut i din kropp för att förstärka dina känslor. Kärlek går alltså att förklara på ett logiskt och vetenskapligt sätt. Men varför in i helvete ska det vara så svårt att förstå sig på då? Varför måste vi kämpa igenom våra liv i jakten på kärlek bara för att i slutändan bara må dåligt? Varför måste vi slita för Afrodite bara för att få en dolk i ryggen av henne? Om jag hade svaret på den frågan skulle jag inte slösa bort min tid på den här dumma jävla bloggen.
Jag undrar, finns kärlek bland djur? Javisst, kärlek i viss mån finns men det är mest en parningsmekanism; Begär, svartsjuka etc. Men har de kärlek som vi har det? Det verkar vara så enkelt att vara ett djur. Men vi är inte vanliga djur, vi är människor. Planeten jordens största katastrof. Och människor blir kära i varandra, det har vi alltid blivit. Kärlek har funnits sålänge som det funnits känslor. Om jag hittar personen som uppfan kärleken så tror jag inte att jag är ensam om att vilja stampa på hans kulor eller nita henne i ansiktet så hårt att hiroshima-bomben ser ut som en tigersmällare i jämnförelse.
Jag menar vem har inte blivit dumpad, nekad, dissad, olykligt kär och framförallt vem har inte gråtit sig till söms på grund av kärlek? Vem har inte gjort och sagt dumma och kanske helt sjukt korkade saker på grund av en förälskelse? Ingen. Ingen som har haft erfarenhet av kärlek har bara haft bra erfarenhet av det. Ingen.
Men visst, kärlek har sina fördelar. Det finns bra delar med kärlek också. Klart som fan det finns fördelar, att det är lockande. KÄRLEK ÄR EN DROG! En drog som alla går på, är beroende av och missbrukar var och varannan dag. Det är klart det finns 'bra' kärlek men oavsett hur hårt ditt hjärta slår, oavsett hur tungt ditt hjärta pumpar ditt blod när du kysser din älskades läppar så kommer hjärtat att bli brustet till slut. Och ju större kärlek desto större sorg. Och oavsett om det är du eller någon annan som är orsaken kommer ditt hjärta att bli brustet igen. Kanske imorgon, kanske om 25 år.
Tårar, smärta, ensamhet, svartsjuka, ångest, ilska, begär, sorg, längtan, besatthet. Är det det här vi lever för? Den vridande känslan i halsen. Den tryckande känslan i bröstkorgen som on någon samvetslöst vrider om ditt hjärta. Ilskan, sorgen och ångesten. Är det värt det? Jag säger nej, det är det inte.
Men jag, precis som alla andra, är fast i denna drog, amor, kärlek, love, whatever. Och jag tänker inte sluta. Jag tänker fortsätta att knarka mig halvt medvetslös på det lättsamma kärleksruset tills den dag jag dör och jag inte behöver bry mig om hjärtesorg. Men jag vet att det inte kommer fungera. Jag är bara mänsklig.
Vilket fall som helst skulle ämnet kunna diskuteras i all oändlighet, men det tänker jag inte göra. Kärlek är livets brutala heroin, djävulens lockande frestelse, ett odödligt lidande och den mest skrikande, vridande smärta du kommer uppleva, någonsin. - Och du älskar det.
(Stötande åsikter om alkohol och alkoholhantering. Om du tycker att den svenska dryckeskulturen bland ungdomar är någonting att bevara, sluta läsa nu. Du har blivit varnad.)
Häromdagen såg jag en gammal kompis till mig i stan. Han stod och pratade med en och annan killkompis och jag nickade artigt till honom när jag gick förbi. Vi brukade vara närmare vänner men på grund av komplikationer så är de banden sedan länge försvunna. När jag såg honom då var klockan ungefär 19:50. Han kunde både prata korrekt, stå rakt och bete sig som en nykter och välmående människa, precis som jag hade förväntat mig av honom.
Senare på kvällen såg jag samma person, min förlorade vän, med ett halvt dussin tjejer och medföljande killkompisar. Han hade blommor i håret som han antagligen plockat själv, han kunde inte gå rakt och han kunde knappt ställa sig upp för att försöka. Artikulation var en sedan länge bortglömd och den mentala kapaciteten att bete sig som folk likaså. Att han var berusad var det ingen tvekan om saken... Det som bekymrar mig är att då var klockan 20:10, 20 minuter senare.
Om han inte går på någon ny slags superdrog eller om han inte spontant hade halsat en hel vodkaflaska så tvivlar jag stort på att han ens var berusad nog att känna smaken av det. Han hade antagligen druckit en öl eller två. Inga starköl heller utan ett par vanliga, mesiga mellanöl. Skeptisk som jag är måste jag även tvivla på det faktum att han skulle bli full på så lite.
Men vad, tror ni, skulle få honom att utföra ett sånt här skådespel? Varför skulle han låtsas att vara full och kraftigt berusad bland sina vänner och bekanta istället för att bara bete sig som sig själv?
Min gamle vän, som ni kanske förstår, är utsatt för grupptryck. Ett föråldrat och slitet uttryck, men det har sin mening. Det är populärt, och har allrtid variit populärt, att vara så full så man inte vet vad man själv heter. I alla tider har man supit skallen av sig och spytt ner sina kläder, tafsat på bästa kompisens pojkvän, deckat i en snödriva, slått sina barn och i alla jävla tider så har folk som egentligen inte vill dricka blivit manipulerade in i att tro att det är någonting kul och oskyldigt.
Anledningen till att han just vid detta tillfälle bestämt sig för att ljuga om sitt tillstånd och skådespela sig till ett fylleri har sin rot i grupptrycket. Om man är full är man kul, är man inte full är man inte kul. Jag litar på att ni är intelligenta nog att förstå vad jag skriver om.
Jag kan ju ha fel. Han kan ha halsat fyra jägermeister under 20 minuter. Han kanske blir jättepackat på två mellanöl. Han kanske inte var min vän utan en pervers berusad gengångar-zombie från en annan galax. Vilket fall som så tycker jag att om man är så lömsk att man låtsas vara full för att bli populär och kunna ha en anledning till att göra dumma saker men ändå ha kontroll över situationen så kan man lika gjärna supa sig full på riktigt och decka på E22:an, ingen tycker om en fake. -Mr. Tinybit .
(Följande inlägg handlar om World of Warcraft, MMORPG. Du har blivit varnad.)
World of Warcraft, 11 000 000 spelare världen över och ökar varje dag. Ett MMORPG som många spenderar hela sina vakna liv med att spela och förbättra sig i. Jag är en av de människorna. Men oavsett hur mycket jag spelar så kan jag inte förstå hur folk faktiskt orkar questa i det där jävla spelet. Quests.
Orcen Trull i Felwood-skogen behöver hjälp. Han behöver hjälp med att döda några ytterst besynnerliga varelser. 15 stycken owlbeasts och 15 till efter det verkar som ett ordentligt arbete. men vad den dumma jävla orc-gubben inte berättade var att monstrena var i en annan världsdel fylld av hungriga isbjörnar och arga tvåhövdade syra och blixt-spottande drakar på anabola.
Efter en förjävlig lång tid med att döda (och inte minst bli dödad) av alla skogens djur så har jag dödat mina 30 stycken owlbeasts och tar flyg-taxi tillbaka till Felwood för att berätta för gamle Trull hur stolt han borde vara över mig. Orc-gubben blir mycket nöjd med mig och mitt dödande, så nöjd att han vill att jag ska döda 15 stycken till, fast större och starkare. Förkrossad och sliten sätter sig min odöda warlock på sin skelett-hest och rider trumpet tillbaka hela vägen till det frusna helveteslandskapet för att döda ytterligare 15 owlbeasts.
Förtiofem minuter senare flyger jag tillbaka på en flygtaxi med femton owlbeasts på mitt samvete. Gubben borde fan vara stolt, som jag har slavat för hans skull medans han sitter i varma och friska Felwood med sin jordgubbscocktail, sittande vid sin swimmingpool. (För er som vet vad felwood är för ställe förstår ironin.) Trull möter mig med ett leende, femton till av de utrotningshotade uggle-bästarna har blivit dödade för att jag ska få min dumma experience-poäng. När Gubb-jäveln sedan ber mig att "Slay 10 Berserked Owlbeasts" får jag nästan krupp. att han har mage! MEN, som den snälla trollkars-zombie jag är gör jag som han säger och vandrar tillbaka till de frusna topparna av Winterspring åter igen för att slä ihjäl förvirrade monster.
På en av monstrena hittar jag ett halsband som ser intressant ut och jag får uppdraget att ge det till Trull. När jag ÅTER IGEN är tillbaka hos orc-fan så tycker jag att det är nog. Han att det är nog med dödande och att jag kan gå. Lättad som jag var kom jag till minnes ett halsband som jag hittade. jag ger det till Trull och han kollar på det noga. Quest: Travel to Thunder Bluff and talk to blablablablaBLABLA THUNDER BLUFF LIGGER PÅ ANDRA SIDAN KONTINENTEN! VARFÖR?
Blizzard, ni som skapar detta underbara spel, varför in i HELVETE måste 90% av tiden vara att resa mellan ställen jag ska spela på? Och varför är ni så jävla lata att ni inte kan fixa ordentliga uppdragatt spela med?! Det är INTE KUL att slakta en miljon Owlbeasts inom loppet av två timmar. Om jag ser en enda till uggle-björn med renhorn så tror jag att jag tar spyr, seriöst.
Nej, jag håller mig till att rollspela. För questande är fan inte kul.
Hej, Goddag eller Godnatt. Mitt namn är Alexander Tinybit Jääskeläinen och jag har bestämt mig, trots att jag avskyr bloggande till en sådan grad att när jag hör talas om det så får jag magkramper, att jag ska skriva en blogg.
Till skillnad mot resterande världen kommer jag, i den här bloggen, inte att skriva om värdsliga saker som ingen bryr sig om; ex: "Idag var jag hos min kompis Berit och vi hade roligt. Hennes hund spydde på mattan sen kom min pojkvän och jag älskar honom." (Viss dramatisering men ni förstår hur det funkar.) I den här bloggen kommer jag skriva ner allt det jag mycket hellre skulle vilja skrika ut i ansiktet till alla jag möter. Jag kommer att skriva mina personliga åsikter och hur jag tycker att saker borde vara.
Jag är, dock, medveten om att inte en jävel bryr sig ens ett skit om vad jag tycker, men att få förklara mig ordentligt och uttrycka mig utan att folk stirrar på mig ger mig räcker.
Jag vill varna känsliga läsare att mycket av det jag skriver kommer att innehålla starka ord och saker som kan uppröra dig. Men det finns ingen kvar i världen som tar illa vid sig vid svordomar längre, och eftersom inte en jäveöl bryr sig om vad jag tycker tror jag inte att någon kommer att ta illa vid sig av det jag skriver ändå, men nu finns det ute iallafall.
Tack för mig inatt (klockan 04:55) och tack för att du inte stängt ner fönstret än. - Mr Tinybit Alexander Jääskeläinen.
